Sugna på en läsupplevelse?
Den heter i alla fall "En annorlunda repris: Hermiones resa tillbaka" och författarens - GroowyBells - egna summering är det här:
Hermione reser tillbaka och blir förälskad allstå det vanliga köret, men är Voldemort och hans anhängare verkligen borta? och kan hon offra hela framtiden för hennes livs kärlek och vem är det ? James eller Sirius?
Och så tänkte jag visa er lite av inledningen av första kapitlet :) Det här är en riktigt bra skriven fanfic som förtjänar jättemycket bra respons! Den har funnits ett tag på sidan, men en historia kan alltid väckas till liv igen om den får rätt uppmärksamhet ;)
" Jag kom på en till historia! :) fast den här blir lite mer om Hermione och att hon åker tillbaka i tiden, ingenting om Voldemort elr dödsätarna elr någonting !Nu sitter ni nog och tänker såhär : Hur fan ska det gå till?;) men det har jag tagit hand om och kommer förklara förhoppningsvis så att ni förstår vad jag menar. Som vanligt äger jag ingenting ! Tyvärr :( (PS. Lyssna på Heaven av Eric Clapton när ni läser)
Hermione kröp ihop gråtandes framför Harry, blodet rann nerför hans hals och gjorde det svårt för honom att prata. Hon tog upp hans huvud i sitt knä och försökte förgäves hela honom, att se sin andra bästa vän ligga döendes framför sig förstörde henne. Långt ifrån sig hörde hon människor som grät över dem andra som dött, klagoskrik över det krig som aldrig verkade ta slut.
- Mia, viskade Harry plötsligt och hostade upp blod men Hermione drog bara handen genom hans kolsvarta hår och grät ännu häftigare. "Jag orkar inte mera"
- Det är snart över, hon satt nu lutad emot väggen med sin bäste vän i sitt knä och strök honom försiktigt över håret och på kinderna. "Bara några minuter till, du är ju pojken-som-överlevde"
Detta fick honom att skratta men höll sig sedan kramaktikt om bröstet som om det förorsakade honom stor smärta.
- Snart är jag bara pojken-som-överlevde-väldigt-länge, Hermione förstod inte hur han kunde skämta om något sånt, han hade precis som hon själv fått se Ron blivit mördad. "Lova mig en sak Mia?"
[...]
- Lova att du går tillbaka i tiden och ändrar allting, tårar rann nerför hans ögon nu medans Hermione bara kände sig chockad och förvånad. "Jag har pratat med Minerva och hon har tagit hand om allting, jag vet inte hur men på något sätt raderade hon Voldemorts födelse ifrån historien."
Hon visste för första gången inte vad hon skulle säga, skulle hon gå tillbaka i tiden och ändra allting för att göra hennes bästa kompis lycklig eller stanna i den här världen där allt hopp varit ute dem senaste tio åren.
- Snälla Miona, kved Harry nu och höll hennes hand i ett fast grepp. "Jag vill leva ett normalt liv, gå igenom skolan utan att behöva oroa mig över vad Voldemort kan göra just nu. Och jag vill växa upp med mina föräldrar"
[...]
- Harry du är min bästa vän, sa hon helt plötsligt och tittade ner på den uttröttade unga mannen som låg och andades djupa andetag som för att lugna ner sig själv. "Jag gör det för dig eftersom att du är min enda vän kvar och jag älskar dig"
Harry skrattade hest och torkade bort tårarna ifrån hennes kind, där höll hon kvar hans hand och kände nästan hur värmen försvann. Ögonen var nästan så stela och blanka att det var läskigt men någonstans kunde hon ändå se det svaga glittrande som hon älskat med hans ögon. Hur dem alltid var hoppfulla och tröstande, man kunde inte gissa hur mycket smärta han fått stå ut med genom åren.
- Du säger väl inte farväl Mia? han ryste ofrivilligt som om han frös mycket, men eftersom han var den hjälte han var så sa Harry aldrig någonting om sina krämpor. "Du kommer väl inte glömma mig, vi syns om några år"
- Då kommer du ha glömt mig, viskade hon och han var verkligen tvungen att anstränga sig för att höra. "Du kommer känna mig som en av dem dina föräldrar gick i skolan med"
Han skakade på huvudet och sa sedan med skakig röst.
- Vi kommer träffas i himlen, viskade han och torkade bort hennes tårar men gjorde ingen nytta, utan det kom snart nya som rann nerför hennes smutsiga kinder.
Harry grät också nu, även om man inte hörde honom. Han visade inte känslor, istället hade han blivit tvingad att lära sig hur man håller inne med dem tack vare Dursleys. Det var en av anledningarna till att hon torkade bort hans tårar och log i allt det hemska.
- Du vet väl att det inte finns några tårar i himlen? frågade hon och log emot den trötta masken av Harry James Potter. "Om du nu måste dit, så ska du inte gråta. Och jag ska ändra dit liv för att jag verkligen älskar dig, du är det bästa som hänt mig"
- Ron då? frågade han och blundade nu, Hermione kände också hur han blev tröttare och slappare för varje ögonblick och förstod att det inte var långt kvar. "Han blir nog avundsjuk om jag säger det till honom"
- Harry att du ens kan skämta i ett tillfälle som det här, skrattade hon. "Du har verkligen mycket av James och Sirius i dig"
- Och tack vare dig Mia kommer jag få växa upp med dem också, han kysste hennes hand för sista gången och gav henne ett helhjärtat leende som om han visste precis vad som väntade. "Jag älskar dig Hermione, vi syns om några år"
Och med det försvann glittret i hans ögon och kvar var det blanka kalla som man aldrig sett förut. Precis när han tagit sitt sista andetag böjde hon sig över hans kropp och grät djupa innerliga tårar, mörkret hade nu svalt henne helt och därför märkte hon inte när Minerva kom dit och drog efter andan när hon såg hans döda kropp. "
Här kan ni hitta historien! :) Den är klar, färdigskriven, så det är bara att läsa och komentera! http://www.fanfiction.net/s/4734723/1/En_annorlunda_repris_Hermiones_resa_tillbaka
(om jag hade kunnat hade jag gjort bara en kort länk och skrivit "här" eller något sådant, men tyvärr vet jag inte hur i *** man gör det! xD)
Ha en road eftermiddag nu med mycket läs!
